Biotrotters cyklar vid Bogoriasjöns reservat
Skrivet av Wilhelm Osterman. Inlägg nummer 3, 2012-02-12
Mindre flamingos (Phoeniconaias minor) flyger över bogoriasjön. Den mindre flamingon listas nu som nära hotad (NT) pågrund av att dess livsmiljöer som bogoriasjön hotas att förstöras. Till bogoria kommer årligen ca två miljoner flamingos varje år.
I skymningen, kvällen innan vår tur till Bogoria, satte vi upp vårt tält utanför reservatet. Hornskatsfåglar flög omkring och letade mat till sina ungar i ett ihåligt träd brevid oss och olika sorters starfåglar sjöng högljutt. Området är känt för sitt fågelliv och fler än 350 fågelarter kan ses vid sjön. (Vi har dokumenterat vilka arter som vi med säkerhet kan säga att vi såg. Du kan läsa den artlistan här).
WWF jobbade med ett femårsprojekt med att vidta bevaringsåtgärder vid Bogoria men som slutade 2011. Inte bara är sjön hem till mer än en miljon flamingos, den är också den större kuduns sista residens i Kenya. Enligt WWF så har Bogoriasjön en unik sammansättning av flora, fauna och geologi som gör området till en viktig plats att bevara. Genom kontakt med närliggande länsstyrelser har en förvaltningsplan för Bogoria gjorts fram till år 2012. Eftersom att många problem som uppstår i området, är pågrund av sociala faktorer så som fattigdom, ökande befolkning och för mycket boskap , är det viktigt att integrera den lokala befolkningen i bevaringsarbetet. Den socioekonomiska aktiviteten i området är starkt beroende av naturliga resurser, speciellt betesmark och vatten som förbättrar betesmarken. Det finns där med mycket att tjäna på att skydda omgivningen i bogoria, både för dess mångfald och av ekonomiska skäl.
En rödnäbbad hornskata (Tockus erythrorhynchus)
Vi planerade att cykla 30 kilometer in i parken för att tälta. Morgonen därpå hyrde vi cyklar och köpte med oss drygt sex liter vatten. Campingplatsen vi hade valt ut skulle ha tillgång till en bäck med sötvatten (Bogoriasjöns vatten är salt och odrickbart) Beräkningen var enkel. Jag (Wilhelm) hade tidigare cyklat i parken, då hade jag haft två liter vatten med mig. Den gången hade jag cyklat dubbla sträckan fast utan packning. Nu hade vi mer vatten till en kortare sträcka.
Att cykla med zebror och gaseller intensivt springandes omkring sig är är så bra som man kan ha det. Safaribilen i all ära, du ser djuren och de är vackra. Men du kan aldrig känna marken skaka och dammet upp i näsborrarna ifrån zebrorna som nyss tog till flykten ifrån dig. Cykeln är tyst, smyger sig på djuren och ger dig ögonkontakt med dem innan de rusar iväg. Djur som lever i tät vegetation fryser ofta till vid fara (till skillnad från djur i öppen vegetation som savannen, där de flyr direkt) vilket gör att du, när du cyklar, hinner få en bra bild av djuret innan det försvinner i buskagen.
En rödnäbbad hornskatas unge sticker ut sin näbb ur boet.
Joel cyklandes i bogoria med hundratals fåglar som flyger över huvudet.
Bogoriasjön ligger nära Kenyas mitt, klicka på kartan för att se mer!
Cyklarna vi hyrde var inga mountainbikes. Joels enda fungerande broms lossnade efter ca en timmes cyklande, hans ena pedal var i princip av från början och växlar hade ingen av oss.
Vegetationen runt bogoria är snårig. Nästan alla buskar har taggar; vissa har små, milimeterstora krokliknande taggar som sjunker in i huden likt en kardborre mot ett kardborrband, andra har uppåt tre centimeter långa som rispar stora sår. Plötsligt fick jag syn på den större kuduantilopen. Jag hoppade till, tvärnitade och ramlade snabbt av cykeln och försvann själv ut i snårskogen. Den större kudun är den näst största antilopen i Afrika (och enligt mig en av de vackraste). I östafrika är den i princip utrotad och i Kenya uppskattas det att det finns 180 individer kvar. Det var fyra honor som sprang bland buskarna 20 meter bort. Att de var snabbare än jag var det ingen tvekan om men jag gav mig av på chans efter dom och köttade in i buskaget. Fem meter senare hade jag fastnat med halsen bland taggarna. Hoppet om att få ta en bild på kudun seglade förbi ögonen.
Antilopen jagas för dess horn som stammar i närområdet gör bland annat flöjtar av. En viktig del av arbetet med att skydda större kudu är att integrera folket omkring och skapa medvetenhet om dess risk för utrotning.
13 km in i parken gjorde vi ett långt stopp. Vårt vatten började faktiskt redan sina då vi druckit ca hälften av det vi hade. Här var det uppenbart att området var översvämmat. Sjöns heta källor som normalt ligger en bra bit upp på land, bubblade 20-30 meter ut i vattnet.
Mot eftermiddagen började vi ta tröga tramptag igen. Jag tyckte att det var mycket jobbigt och insåg att jag började få värmeslag. Jag drack vatten men yran fortsatte. Det var när vägen plötsligt tog slut som jag äntligen fick återhämta mig. Det var omkring 35 grader varmt och min hjärna dunkade stenhårt mot skallbenet.
Vägen vi cyklade på var översvämmad. Det enda sättet att ta sig vidare var att klättra vid en klippvägg in i en vik, och därifrån gå till fots till vår campingplats. Jag var trött men Joel var pigg och kry och nu var det inte långt kvar. Vi lämnade våra cyklar och gav vi oss av till fots med våra ryggsäckar.
De djurstigar vi hittade var snåriga, det höga gräset var tungt att gå i och fler översvämmade vikar visade sig efter hand. Vi kröp fram i en tunnel av låga snår. Ryggsäcken fastnade om man inte höll sig tätt med nosen mot marken och man fick krypa tillbaka en bit för att komma loss.
Situationen spårade ur och klockan tickade. Om ett par timmar var solen borta och vårt vatten var mer eller mindre slut. Huvudet spann runt runt och både Joel och jag hade vattenbrist och törstade. Telefonen hade ingen teckning. Det kunde inte vara långt kvar nu till vår campingplats. Då klättrade Joel före och möttes av en brant bergvägg som vi skulle behöva klättra med 25 kg packning och redan yra i huvudet hade vi inget annat val än att vända. Skulle vi fortsätta kunde vi mötas av fler översvämmade vägar, passager att klättra och snår att krypa igenom. Även om det så bara var 500 meter kvar spelar det ingen roll när det tar fem minuter att komma tio meter fram.
Vi kröp tillbaka. Klippgrävlingarna och aporna verkade håna och skratta åt oss. Joel skyndade på och så snabbt vi förmådde vandrade vi tillbaka till cyklarna och började cykla. Det var snart mörkt och 17 km tillbaka. Jag vinglade som en orm fram längs vägen. Joel drog mig framåt. Där vi hade gjort vårt första stopp satte jag mig ned. Fortfarande ingen teckning på telefonen. Vi åt lite russin men vattenbristen gjorde det smärtsamt att svälja.
Ett brummande ljud kunde på distans urskiljas och en motorcykel med fem personer stannade. Vi bad dem om att åka och hämta vatten åt oss. En timme senare var det nattsvart ute och inget vatten hade kommit. Vi behövde vatten!
I månskenet gav sig Joel ensam av för att cykla och hämta vatten. Jag började sätta upp tältet men blåsten, mörkret och tröttheten gjorde det tidskrävande. Sent på natten kom han tillbaka med vatten igen. Jag låg och sov.
Nästa dag var jag fortfarande sliten och det tog tid för oss att ge oss av, tillbaka mot byn för att vila. Vi upptäckte att jag fått punka (på flera ställen). Vi fick hjälp att laga den av en kille som kunde använda sin machete som multi-tool (han lagade både cykelpumpen och cykelslangen) men det tog tid och vi kom inte iväg förrän klockan elva och solen hade redan börjat steka hett.
Cykelns kedja hoppade ständigt av och det blev att vandra med cykeln 7 av de 13 kilometerna som återstod. Joel drog men huvudet yrade. Det var 36-40 grader varmt och vattenbristen aldrig långt borta. Väl tillbaka var jag knäckt och bröt ihop vid parkens entré.
Wilhelm fotograferar landskapet ifrån en bergsknall
Vägen försvann plötsligt och vi tvingades överge våra cyklar
Kort om andra hot mot Bogoriasjön:
Sjön hotas starkt av föroreningar. Wasegefloden som mynnar ut i sjön kommer ifrån Kenyas centrala högländer. Där passerar floden genom intensivt odlad mark med kaffeplantager som använder kraftiga jordbrukskemikalier.
Sjön hotas även av igenslamning. Detta minskar sjöns kapacitet att förvara vatten. Nya sedimentlager medför också ny kemisk sammansättning i sjön vilket kan förändra sjöns flora och det djurliv som det försörjer.
Mannen på bilden lyckades laga cykelpumpen genom att slå på den med macheten. Efter det använde han den för att laga Wilhelms punktering.
En nubisk hackspett (Campethera nubica) som sitter upp och ned vid ingångshålet till sitt bo.
Det finns många likheter med den cykeltur jag gjorde till bogoriasjön 2010:
Jag cyklade, fick vattenbrist, punkterat däck, jag såg den ovanliga större kudun men lyckades inte fota den. Bittert?
Det finns mycket som vi kunde lära oss ifrån vår tur till Bogoria hur vi kan förbereda oss bättre. Dock får det anses vara märkligt att ingen av de många personerna som vi hade kontakt med innan vi gav oss av, inte informerade om att vägen var översvämmad. Det visade sig att det finns en annan väg, men efter att vi kom tillbaka var vi för utmattade för att cykla tillbaka.
I nästa blogginlägg åker vi för att vandra utanför Maralal i norra Kenya och så intervjuar vi Dr. Zeke Davidson om grévyzebran som är starkt hotad.
/ Biotrotters
Referenser:
Bogoriasjöns förvaltningsplan 2007-2012 och WWF's hemsida:
WWF.org - Lake Bogoria, Kenya
IUCNs lista över de mest problematiska invasiva arterna:
http://www.k-state.edu/withlab/consbiol/IUCN_invaders.pdf
IUCNs rödlista:
http://www.iucnredlist.org
Den superba staren (Lamprotornis superbus) är en av de vanligaste fågelarterna i bogoriareservatet och på många andra platser i Kenya.
Sporrvipan (vanellus spinosus ) är en av många vadarfåglar som finns vid sjön.
Prosopis, en invasiv växt med negativ effekt på både floran och ekonomin:
Mesquitträden som tillhör genus Prosopis, växer runt om Bogoriasjön, speciellt utanför reservatet, och på många andra platser i landet. Den (det är främst Prosopis juliflora) är inplanterad från Sydamerika och användes här för att förhindra ökenspridning i området. Prosopis, som är en är en ärtväxt, är bara ett av många exempel på vilken dålig effekt invasiva arter kan ha på ekosystem och på ekonomin i ett område. Invasiva arter är idag ett problem som många länder har problem med och det får ekonomiska konsekvenser. I det här fallet konkurrerar trädet ut boskapsfödan. Ärtträdets egna frön förstör boskapets tänder och fungerar därmed inte heller som en tänkbar födokälla. Mesquitträden listas som en av världens 100 mest problematiska invasiva arter.
Det finns dock användningsområden för trädet. Eftersom att det motstår torka mycket bra och växer fort kan det användas som energikälla. Virket är mycket hårt vilket kan försvåra avverkning i områden där maskiner saknas. Bin pollinerar Mesquitträden vilket man drar nytta av i Bogoria som är känt för sin stora honungsproduktion.